ÅLANDSFÅR SOM RAS OCH DESS ROLL SOM MILJÖVÅRDARE
Ålandsfåren är en egen speciell ras som har överlevt och utvecklats till sin särart sedan urminnestider på de karga holmarna i den åländska skärgården, vilket gör att rasen har ett speciellt kulturhistoriskt värde. Den har under århundraden blivit väl anpassad till den karga miljön i den yttre skärgården och det varierande skärgårdsklimatet. De hör ihop med kulturlandskapet.
Ålandsfåren levde under knappa förhållanden och åt mest löv på vintrarna. De betar gärna örter, löv och ängsväxter vilket gör dem mycket lämpade till natur- och holmbeten. De har varit med och skapat lövängarna ända från början. Man räknade med 100 lövkärvar per tacka per vinter. Tack vare deras mångsidig diet klarar också mina får på betesholmarna tills det blir risk till snöfall. De djur som blev kvar över vintern var ute tills snön kom och släpptes ut tidigt på våren. Det senaste datumet jag har hämtat hem en grupp baggar är den 24 november.
Fåren var hänvisade till de kargare holmarna. De större holmarna slog man hö på och kor och kvigor betade där. Ålandsfåren betade på strandängarna, vass fanns inte då i någon större omfattning. Dessutom bärgades den vass som fanns till vinterfoder. Mossor och lavar utgjorde en stor del av födan.
Tack vare sin anspråkslöshet har dessa får varit en viktig del av överlevnaden även för fattigare hushåll genom århundraden på Åland.
En lokal eldsjäl som själv hade finsk lantras insåg Ålandsfårens specifikt utseende och beteende, och började samla dem han hittade. Det var i mitten på 1980-talet. Sven- Olof Eriksson jobbade själv hos Landskapet på Åland med lantbruksfrågor och närmast med kor, men hade färdigt ett inblick i saken och en nätverk.
I norra skärgården på Yxskär levde man med en flock Ålandsfår i kring 75 år utan att ta in några baggar utifrån, utan alltid använt sig av egna. Trots detta var besättningen av god kvalitet med mycket fin ull då Sven- Olof Eriksson kom dit. På ön fanns det bara två hushåll och man överlevde med självhushåll. Besättningarna som levde isolerade på de olika öarna hade utvecklats till någonting som kunde nästan betraktas som egna underraser.
Då Sven- Olof Eriksson började sitt samlande av avelsmaterial fanns det enbart enstaka renrasiga, ouppblandade besättningar av originalet kvar på Yxskär, Kökar och i Lumparlands Skag. Han lyckades få ihop i första skedet 14 tackor och 9 baggar. Tackorna blev senare till 20. Eriksson hade ända från början haft som avsikt att hålla kvar en population av Ålandsfår som är så nära originalet som möjligt, och då har det varit viktigt att komma ihåg att fåren som levde i skärgården hade väldigt varierande utseende. Till exempel vet man sedan gammalt att på en del holmar hade alla får horn medan de på andra holmar var helt kulliga, dvs saknade horn. I olika besättningar hade man även annars prioriterat olika anlag beträffande färgen, ullkvaliteten, djurens utseende. Fortfarande kan gamla nästan bortglömda anlag komma fram, eftersom fåren till utseende är väldigt individuella.
Jag började med Ålandsfår utav en slump och mitt första får, Freddie -baggen fick jag från Kökar där jag bodde då. Det var året 2010 och han hade sina rötter och släkt i den besättningen som Sven- Olof Eriksson hittade i Kökar.
Den tiden fanns det totalt några hundra tackor av Ålandsfåren på Åland/ i Finland. Idag är de mellan 1300- 1500. Rasen var länge utrotningshotad.
Till temperament är Ålandsfåren aktiva och nyfikna. De är till benstommen lättare än många andra raser och därför viga djur som skuttar getaktigt spänstigt från sten till sten. De rör sig över stora områden då de betar.
Pälsen är speciell eftersom den innehåller både mjuk fin underull och grövre täckhår. Fåren är alltså lämpade att vistas utomhus även om klimatet är hårt, eftersom täckhåren är vatten- och smutsavstötande.
Genteknologisk forskning visar att Ålandsfåren är en egen ras och inte en underart av finskt lantrasfår. I Roslagen i Sverige har man lyckats rädda sk Roslagsfår, som inte verkar ha just något gemensamt med Ålandsfåren. Detsamma gäller den återskapade gutefårsrasen på Gotland. Lokalbefolkningen verkar ha förhållit sig konservativt till den egna lokala rasen, även om en och annan bagge säkert följt med mellan länderna.
Källa: eget innehåll, alandsfaret.ax, intervjuer med Maija Häggblom, Catharina Henriksson
Du kan följa vardagslivet i bilder av mina Ålandsfår på två Instagram konton
@skargardsull
@archipelagosheep
